Mitt förhållande med Morris Miller blir bara mer och mer intensivt.

Sitter på Morris Miller.
Morris Miller Library.
Precis som vanligt.
Åtminstone i dessa dagar.
Uppsatser, rapporter och uppgifter som ska lämnas in.
Tar aldrig slut.
De bara hopar sig.
I en aldrig sinande hög.
Och när en är inlämnad.
Så borde man sedan länge redan ha påbörjat två andra.
Minst.

Så här sitter jag.
En solig söndag.
Precis som jag satt en (åtminstone stundvis) solig lördag.
Fredag.
Torsdag.
Ja, i princip alla dagar.

Men det får det vara värt.
För Cradle Mountain hägrar.
På torsdag.
Då ger jag mig själv långledigt.
Och skippar Morris Miller i några dagar.

Så det är nog inte mer än rätt att jag och Morris umgås mycket nu.

Cradle Mountain. Det är absolut värt allt för många bibliotekstimmar.

Fred och Kärlek
Stina

Fina platser tillsammans med fina människor.

 

 

 

 

Snart är hela ön avklarad.
Söndagen innebar nya äventyr.
En fantastiskt söt liten grön bil förde oss så långt söderut man kan köra en bil i Australien.

Fred och Kärlek
Stina

Det är inte alltid soligt i Hobart.

Vissa dagar är det grått.
Och molnigt.
Man vaknar till att någon dammsuger.
Allt för tidigt för en lördagsmorgon.
På något vis rullar man ur sängen.
Och inser att man borde ha sovit längre.
För helt klart är att man har vaknat på fel sida.

Sådana dagar är det inte så kul.
Att leva i ett hus som fylls av diverse hippie-människor.
Som förvisso är ur-trevliga.
Men då måste man ju själv vara supertrevlig.
Man uppskattar inte fullt ut att man har roomies som vill dra med en ut på marknad.
För då måste man ju själv vara social.
Att tacka ja till en festinbjudan är inte att tänka på.
Gud, vad trevlig man hade varit tvungen att vara då.

Det är inte kul att gå och handla.
För alla människor i Hobart ler och hejar på en.
Och kassörskan frågar hur ens dag har varit.
Inte av artighet.
Utan för att hon bara är genuint trevlig.
Vad värre är att Hobart är så där mysigt litet.
Vilket medför att man alltid träffar några man känner.
Som är minst lika trevliga som alla andra.

Nej, tacka vet jag.
Att hänga med tvååringen i huset och mata marsvinen.
Då behöver man inte göra många knop när det kommer till den sociala kompetensen.

Men till slut så bara får man tina upp.
Då en glatt sjungande iranier gör en sällskap i köket.
Och bara acceptera att man inte kan att vara asocial en hel dag här.
Den trevliga atmosfären förgör alla sådana möjligheter.

Attans.
Man skulle ju kunna bli bitter för mindre.

Fred och Kärlek
Stina

Ett inlägg för Aida: Jag har börjat odla

I brist på meditativt trädgårdsarbete.
Roade jag och min portugisiska Sofia oss med att låta våra gröna fingrar ta sig ann dessa utmaningar.
Smörgåskrasse och avokado.
Är nu planterade i konservburkar och äggkartonger.
Gör köket ytterligare lite mer hemtrevligt. 
Och våra själar lite mer rofyllda. 

Fred och Kärlek
Stina

Hobart - jag tror jag är lite förälskad i dig.

Hemma igen.
I Hobart
Efter en sex dagars lång roadtrip.
Sex dagar.
Av att somna till vågornas mullrande.
Och belåtet somna om när man inser att det är ett supertält man sover i.
Där det inte regnar in.
Inte ens när åskan dånar och regnet smattrar på tältduken.

Att vakna och inte vilja röra sig då man vet att man kommer nudda en iskall del av sovsäcken. 
Av att njuta av frukosten vid stranden.
Att vandra längs med långsträckta sandstränder.
Hoppa bland klippor.
Se fullmånen lysa upp natten.
Låta regnet ackompanjera rengskogsvandringen.
Och.
Låta solen värma en efter en snorkeltur.

Hemma som sagt.
I Hobart.
Där skolan fortsätter.
Skola där en dag kan tillbringas till havs.
Med delfiner hoppande vid båten.
Samtidigt som man njuter av solens strålar.
Under skoltid.

Hemma som sagt.
I Hobart.
Där man kan se en possum i parken med sin baby på ryggen.
När man är påväg till Salmanca Art Center.
Där man dansar till livemusik på fredagskvällarna.
Tillsammans med gamla såväl som unga.

I Hobart.
Där man går till Salmanca market på lördagarna.
Och tittar på folket.
Och lyssnar på de mer eller mindre bra musikanterna.

I Hobart.
Där man sitter i gräset och skriver i sin blogg.
Samtidigt som man visslar ikapp med musiken.
Och skrämmer de töntiga marsvinen som man är vakt för.

I Hobart.
Där man avnjuter en middag.
Tillsammans med en mysig tjej från Linköping.
I kvällssolen.
Någonstans i Salmanca.
För att sedan fira en nybliven trettioåring.

Jag kan ha misstagit mig.
Det kanske är Salmanca som jag är kär i.
Inte Hobart.
Fast även South Hobart.
Battery Point.
Sandy Bay.
Och.
North Hobart.
Ligger mig alla varmt om hjärtat.
Så det är nog trots allt Hobart i sig.
Som har fångat mig i sitt grepp. 

Fred och Kärlek
Stina

Just det. Bilder tar lång tid att ladda upp. En massa bilder från vår roadtrip finns på facebook.Håll till godo.