Vissa dagar är det grått.
Och molnigt.
Man vaknar till att någon dammsuger.
Allt för tidigt för en lördagsmorgon.
På något vis rullar man ur sängen.
Och inser att man borde ha sovit längre.
För helt klart är att man har vaknat på fel sida.
Sådana dagar är det inte så kul.
Att leva i ett hus som fylls av diverse hippie-människor.
Som förvisso är ur-trevliga.
Men då måste man ju själv vara supertrevlig.
Man uppskattar inte fullt ut att man har roomies som vill dra med en ut på marknad.
För då måste man ju själv vara social.
Att tacka ja till en festinbjudan är inte att tänka på.
Gud, vad trevlig man hade varit tvungen att vara då.
Det är inte kul att gå och handla.
För alla människor i Hobart ler och hejar på en.
Och kassörskan frågar hur ens dag har varit.
Inte av artighet.
Utan för att hon bara är genuint trevlig.
Vad värre är att Hobart är så där mysigt litet.
Vilket medför att man alltid träffar några man känner.
Som är minst lika trevliga som alla andra.
Nej, tacka vet jag.
Att hänga med tvååringen i huset och mata marsvinen.
Då behöver man inte göra många knop när det kommer till den sociala kompetensen.
Men till slut så bara får man tina upp.
Då en glatt sjungande iranier gör en sällskap i köket.
Och bara acceptera att man inte kan att vara asocial en hel dag här.
Den trevliga atmosfären förgör alla sådana möjligheter.
Attans.
Man skulle ju kunna bli bitter för mindre.
Fred och Kärlek
Stina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar