Framtidsplanering vol.1

Idag lutar det åt Göteborg.
Och.
Naturvård.
Och.
Ekoturism.
För att sedan gå vidare med.
En master.
Inriktad på just naturvård och ekoturism.
Och.
Bevarandebiologi.

Kanske fortfarande med marin inriktning dock.
Men någonstans under kvällen dog tanken om master inom marina vetenskaper.

Imorgon lär planerna ha ändrats.

(Jag har en blogg där jag kan skriva vad jag vill. Och eftersom det är svårt att terrorisera alla därhemma med mitt eviga framtidsvelande så gör jag det via min blogg. Men visst får jag ventilera mina tankar här i Tasmanien också - än så länge lyssnar de flesta artigt och blir hemskt förvirrade i sina försök att hålla isär fördelarna och nackdelarna med Malmoe, Lund, Gothenburg och Uppsala.)

Fred och Kärlek
Stina

The first days of winter. Or. The last days of summer. Eller något helt annat.

Det är tur att vackra vyer inte blir uttjatat så lätt. 
För annars skulle jag inte njuta så mycket av att se soluppgången från en strand.
Jag skulle inte få ett pirr i magen när jag blickar ut över buktens vatten från ett av de omslutande bergen.
Jag skulle inte kura ihop mig och mysa samtidigt som jag blickar upp mot den oändliga och klara stjärnhimlen.

Helgerna har blivit då jag hinner med äventyr runt om på ön.
Och det är helt underbart.
Att varje söndag ha ett helt bagage av nya upplevelser.

Men ibland känns det inte som att jag riktigt hinner ikapp att bearbeta veckans alla intryck och upplevelser.

Så som förra veckan.
Måndagen spenderades i en å.
Tisdagen ägnade vi åt att fira in det persiska nyåret.
Onsdagen försedde mig med stormkök och liggunderlag.
Torsdagen bjöd bland annat på portugisisk mat.
Fredagen började med Skype-samtal och hemma-väns-längtan för att snart bytas ut till tältuppsättning i solsken och romdrickande i hagel.

Destinationen för helgens exkursion var Fortescue Bay.
Ytterligare en av Tasmaniens alla häpnadsväckande nationalparker.
Denna upptäckte jag med hjälp av en mängd kunniga professorer och doktorander som glatt delade med sig och lät oss delta i en massa olika projekt.

Jag och hundra andraårs zoologer skulle introduceras för den tasmanska faunan. 

Fredagens snö på bergen har tillsammans med lördagens regn och hagel förträngts av dagens strålande solsken och ljumna vindar.

Not fiske (eng. seine fishing) en kall och blöt lördagsmorgon. Jag må inte varit en av de tappra i vadarbyxor eller våtdräkt med nätet. Men jag var den som mätte fiskarna med stela och genomfrusna händer och släppte dem fria igen och blev då den med de genomblöta skorna. 

Några av de stunder som jag hade över tillbringades med fågelboken i högsta hugg i ett försök att lära sig identifiera fåglar. Fåglar som Scarlet Robin (Petroica boodang), Tasmanian Thornbill (Acanthiza ewingii) (tror jag),White-faced Heron (Egretta novaehollandiae) och Green Rosella (Platycercus caledonicus).

 Något av mina favorit företeelser här i Tasmanien är att man inte behöver kunna spåra djuren (vilket jag numera till viss del kan - bara för att). De bara dyker upp så fort man tar sig en promenad.

  

"Elliot-burarna" förgyllde en redan ljummen söndagsmorgon med en massa söta krabater, så som dessa Dusky Antechinus (Antechinus swainsonii).

 

 

När man går upp kl 6 för att mötas av tomma fladdermusfällor och stranden är tom på pingviner. Då får man ta tillfället i akt för ett morgondopp i havet.

Fred och Kärlek

Stina

Det där att traska omkring bland buskar...

När väckarklockan ringer 4.30 en söndagsmorgon.
Då kan man ana att allt inte riktigt står rätt till där uppe i huvudet.
När man några timmar senare har kämpat sig upp till dagens första topp.
Blöt av regn och svett.
Skrubbsår över hela kroppen.
Kippande efter luft och med hjärtat bultande i öronen.
Då vet man att man är galen.
Galen och lycklig.

Hissnade höjder.
Magiska utsikter.
Multipla endorfin-kickar.
Porlande källvatten.
Fantastiska växter.

Tysthet.
Ödslighet.
Och ett stilla lugn.

Utsikten från Mt Pitt's topp över Mt Miligan (närmast) och Mt King William I.

Efter mer än åtta timmar av balanserande, hoppande, terrängkryssande, spanande efter möjliga vägar och även inslag av bergsklättrande var man mer än slut.
Men också mer än nöjd.



Bushwalking kanske inte kommer vara min nya passion.
Men som en av mina "med-walkare" sa:
Man blir beroende av att ta sig omkring bland de tasmanska bergen.












Alla de där extrema fågelskådarna där hemma som går upp innan soluppgången och beger sig runt i hela landet för att kunna kryssa en fågel.
De har mött sina övermän och överkvinnor i "bushwalkarna".
"Bushwalkarna" går inte bara upp okristligt tidigt.
De kryssar inte bara toppar de har sett.
De måste ha bestigit dem alla.
Och allra helst i ett absurt tempo.
Ju högre och mer svårtillgängligt desto bättre.
Och jag lallar som vanligt med för att jag tycker att det de upplever är vackert.
Såväl som när det kommer till fåglar som berg.

Känslan väl nere igen och jag vände mig om och insåg att jag har varit på alla dessa toppar var det närmaste surrealistisk.
Men så kan jag ju inte heller förstå att jag verkligen är här.
På Tasmanien.
Och får uppleva allt fantastiskt som jag upplever.



  
 (Inlägg tenderar att inte komma upp på bloggen purfärska. Anledningen till detta är att internet saktar ner i samma takt som vardagens tempo ökar. Håll till godo.)

Fred och Kärlek
Stina

En oförglömlig långhelg vid världens kant

För att uppmärksamma 60-talets arbetares fantastiska kamp om en 40-timmars arbetsvecka så hade alla en extra dags ledighet.
Detta medförde att mina äventyr kunde förläggas lite längre bort från Hobart än vanligt.
Nämligen så långt nordväst man bara kan komma på Tasmanien.
Ibland även kallad "the edge of the world".

Så nu är jag precis hemkommen efter en fantastisk resa i Community Friends & Networks Programs regi.
Större delen av helgen har jag volontärarbetat för en förening kallad Landcare.
Jag har dragit upp mängder av olika invasiva växter som slår ut de inhemska.
Men även planterat träd för att återställa gamla habitat.

























Bortrensning av den införda växten Ärttörne (Common gorse) pågår.

April och Sofia utanför våra tält.
Sofia är i förd en av de fantastiskt tjusiga T-shirtarna vi ombads bära.

Att åka genom vilda marker och samtidigt sitta bak på en pick-up är något som är riktigt bra. 

Kargt och vackert landskap.
Det enda stället där de sista 21 st Orange-bellied parrots lever. Därför var det väldigt viktigt att vi rensade bort växten Sea spurge som konkurrerar ut den växt som papegojorna lever på.

























Upp på en höjd för att se historiska aboriginska lämningar.


























Vi bara "råkade" komma förbi en surf-tävling.


























Delar av alla de fina människor som jag fick möjlighet att lära känna.

Nästa: Patagonien

"The edge of the world"

I ett gömsle av den lyxiga varianten drack vi vin, berättade spökhistorier och lyssnade på hur markägaren läste upp beskrivningar av observationer av den tasmanska tigern medan vi väntade på att de tasmanska djävularna skulle dyka upp. (Vilket de inte gjorde. Inte där i alla fall. Fast vissa hade turen att se en på vägen tillbaka till tälten - läs: vissa = inte jag.)

Trädplantering fick avsluta helgen.


Fred och Kärlek
Stina

Funderingar på en södagskväll

Is that a fire?
Ja.
Så brann det i ugnen.
Ingen skada skedd.
Men det får mig att tänka.
Är jag synsk?

Tjugo. Eller. Trettio. Minuter tidigare.
Konstaterade jag att jag och min malaysiska roomie med vår gemensamma klumpighet nog skulle lyckas bränna ner huset.
Tjugo. Eller. Trettio. Minuter senare.
Brinner det.
Kan man bli synsk bara genom att leva i ett hus där en kvinna kan se din framtid bland kort?

Sommarkväll.
Sommarmat.
Ett glas vin hade varit gott.
Inget vin hemma.
Söndagskväll.
Kan man få tag på vin snabbt och enkelt?

Springer barfota över gatan.
Till.
Thirsty Camel.
Öppet alla dagar.
Rotfrukter i ugn. Fetaost. Och. Vin.
Till bergsutsikten från köket.
Söndagskväll. 
Får man ha det så bra?

Fred och Kärlek
Stina

O-week

O som i Oh that is amazing
O som i O istället för I när det kommer till språket (Ex. time uttalas här: "tooojm")
O som i Op-shops
O som i Orientation week


Livet här.
"Down under"
Det är i alla väder och nästan alla stunder riktigt fantastiskt.
Saker och ting händer.

Mina fräknar börjar bli allt för många för att räkna.
Och en viss nyansskiftning - åt det brunare hållet - kan konstateras finns över nästan hela min kropp.

Har slutat få kommentarer över vilken fin, fantastisk och spännande brittisk accent jag har.
Till att dagligen misstas för en amerikan.

Och.
När jag inte springer runt på campus som en annan jojo.
För att hitta rätt rum.
För att få tag på rätt papper.
Och få rätt underskrifter.
På rätt papper.
I rätt ordning.
För att byta ut rätt kurser.
Till de kurser som ska vara rätt.
Så att allt ska kännas rätt.

När jag inte gör det.
Så.

Hänger jag hemma tillsammans med mina två roomies och tillagar utsökta maträtter.
Tillbringar dagarna på stranden och försöker undvika solen.
Kanske dansar lite.
Går på Comedy Gala.
Besöker Tasmania Museum and Art Gallery
Försöker fylla ut garderoben och rummet genom att lite smått bli stammis på diverse op-shops.
Trängs bland en massa andra studenter för att gå med i en massa föreningar.
Föreningar som.
Bushwalking.
Dance Music Society.
Enviro Collective.
Blir uppskriven även för såväl fotoklubben som dykarklubben.
Samt gör någon tabbe att inte kunna säga nej till en förening som ska ge mig billiga resor.
Men när det sker.
Kan man bara skylla på alkoholen.
För varje medlemskap inkluderar mer eller mindre öl.
Sedan fortsätter skolan och takten höjs sakta.
För att förhoppningsvis trappas upp genom intressanta diskussioner om hållbar utveckling.
Och.
Slutligen.
Explodera i skyn av en avslutande konsert.


Fred och Kärlek
Stina