Detta medförde att mina äventyr kunde förläggas lite längre bort från Hobart än vanligt.
Nämligen så långt nordväst man bara kan komma på Tasmanien.
Ibland även kallad "the edge of the world".
Så nu är jag precis hemkommen efter en fantastisk resa i Community Friends & Networks Programs regi.
Större delen av helgen har jag volontärarbetat för en förening kallad Landcare.
Jag har dragit upp mängder av olika invasiva växter som slår ut de inhemska.
Men även planterat träd för att återställa gamla habitat.
Bortrensning av den införda växten Ärttörne (Common gorse) pågår.
April och Sofia utanför våra tält.
Sofia är i förd en av de fantastiskt tjusiga T-shirtarna vi ombads bära.
Att åka genom vilda marker och samtidigt sitta bak på en pick-up är något som är riktigt bra.
Kargt och vackert landskap.
Det enda stället där de sista 21 st Orange-bellied parrots lever. Därför var det väldigt viktigt att vi rensade bort växten Sea spurge som konkurrerar ut den växt som papegojorna lever på.
Upp på en höjd för att se historiska aboriginska lämningar.
Vi bara "råkade" komma förbi en surf-tävling.
Delar av alla de fina människor som jag fick möjlighet att lära känna.
Nästa: Patagonien
"The edge of the world"
I ett gömsle av den lyxiga varianten drack vi vin, berättade spökhistorier och lyssnade på hur markägaren läste upp beskrivningar av observationer av den tasmanska tigern medan vi väntade på att de tasmanska djävularna skulle dyka upp. (Vilket de inte gjorde. Inte där i alla fall. Fast vissa hade turen att se en på vägen tillbaka till tälten - läs: vissa = inte jag.)
Trädplantering fick avsluta helgen.
Fred och Kärlek
Stina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar