Det där att traska omkring bland buskar...

När väckarklockan ringer 4.30 en söndagsmorgon.
Då kan man ana att allt inte riktigt står rätt till där uppe i huvudet.
När man några timmar senare har kämpat sig upp till dagens första topp.
Blöt av regn och svett.
Skrubbsår över hela kroppen.
Kippande efter luft och med hjärtat bultande i öronen.
Då vet man att man är galen.
Galen och lycklig.

Hissnade höjder.
Magiska utsikter.
Multipla endorfin-kickar.
Porlande källvatten.
Fantastiska växter.

Tysthet.
Ödslighet.
Och ett stilla lugn.

Utsikten från Mt Pitt's topp över Mt Miligan (närmast) och Mt King William I.

Efter mer än åtta timmar av balanserande, hoppande, terrängkryssande, spanande efter möjliga vägar och även inslag av bergsklättrande var man mer än slut.
Men också mer än nöjd.



Bushwalking kanske inte kommer vara min nya passion.
Men som en av mina "med-walkare" sa:
Man blir beroende av att ta sig omkring bland de tasmanska bergen.












Alla de där extrema fågelskådarna där hemma som går upp innan soluppgången och beger sig runt i hela landet för att kunna kryssa en fågel.
De har mött sina övermän och överkvinnor i "bushwalkarna".
"Bushwalkarna" går inte bara upp okristligt tidigt.
De kryssar inte bara toppar de har sett.
De måste ha bestigit dem alla.
Och allra helst i ett absurt tempo.
Ju högre och mer svårtillgängligt desto bättre.
Och jag lallar som vanligt med för att jag tycker att det de upplever är vackert.
Såväl som när det kommer till fåglar som berg.

Känslan väl nere igen och jag vände mig om och insåg att jag har varit på alla dessa toppar var det närmaste surrealistisk.
Men så kan jag ju inte heller förstå att jag verkligen är här.
På Tasmanien.
Och får uppleva allt fantastiskt som jag upplever.



  
 (Inlägg tenderar att inte komma upp på bloggen purfärska. Anledningen till detta är att internet saktar ner i samma takt som vardagens tempo ökar. Håll till godo.)

Fred och Kärlek
Stina