The first days of winter. Or. The last days of summer. Eller något helt annat.

Det är tur att vackra vyer inte blir uttjatat så lätt. 
För annars skulle jag inte njuta så mycket av att se soluppgången från en strand.
Jag skulle inte få ett pirr i magen när jag blickar ut över buktens vatten från ett av de omslutande bergen.
Jag skulle inte kura ihop mig och mysa samtidigt som jag blickar upp mot den oändliga och klara stjärnhimlen.

Helgerna har blivit då jag hinner med äventyr runt om på ön.
Och det är helt underbart.
Att varje söndag ha ett helt bagage av nya upplevelser.

Men ibland känns det inte som att jag riktigt hinner ikapp att bearbeta veckans alla intryck och upplevelser.

Så som förra veckan.
Måndagen spenderades i en å.
Tisdagen ägnade vi åt att fira in det persiska nyåret.
Onsdagen försedde mig med stormkök och liggunderlag.
Torsdagen bjöd bland annat på portugisisk mat.
Fredagen började med Skype-samtal och hemma-väns-längtan för att snart bytas ut till tältuppsättning i solsken och romdrickande i hagel.

Destinationen för helgens exkursion var Fortescue Bay.
Ytterligare en av Tasmaniens alla häpnadsväckande nationalparker.
Denna upptäckte jag med hjälp av en mängd kunniga professorer och doktorander som glatt delade med sig och lät oss delta i en massa olika projekt.

Jag och hundra andraårs zoologer skulle introduceras för den tasmanska faunan. 

Fredagens snö på bergen har tillsammans med lördagens regn och hagel förträngts av dagens strålande solsken och ljumna vindar.

Not fiske (eng. seine fishing) en kall och blöt lördagsmorgon. Jag må inte varit en av de tappra i vadarbyxor eller våtdräkt med nätet. Men jag var den som mätte fiskarna med stela och genomfrusna händer och släppte dem fria igen och blev då den med de genomblöta skorna. 

Några av de stunder som jag hade över tillbringades med fågelboken i högsta hugg i ett försök att lära sig identifiera fåglar. Fåglar som Scarlet Robin (Petroica boodang), Tasmanian Thornbill (Acanthiza ewingii) (tror jag),White-faced Heron (Egretta novaehollandiae) och Green Rosella (Platycercus caledonicus).

 Något av mina favorit företeelser här i Tasmanien är att man inte behöver kunna spåra djuren (vilket jag numera till viss del kan - bara för att). De bara dyker upp så fort man tar sig en promenad.

  

"Elliot-burarna" förgyllde en redan ljummen söndagsmorgon med en massa söta krabater, så som dessa Dusky Antechinus (Antechinus swainsonii).

 

 

När man går upp kl 6 för att mötas av tomma fladdermusfällor och stranden är tom på pingviner. Då får man ta tillfället i akt för ett morgondopp i havet.

Fred och Kärlek

Stina